Idag, för 1 år sedan, vaknade jag upp med ett öga som stod vidöppet, kisade inget som man gör med morgonljuskänsligögon. Efter dusch märkte jag att mungipan var slokande och jag begav mig till akuten och fick min dom, ansiktsförlamning.
Just nu kan jag säga att jag näst intill återställd. Det kvarvarande problemt med ögonen, muskelskakningarna, känns just nu som minemala och jag är strålande glad :D
Självklart vill jag inte att någon nära och kära ska drabbas av detta, men jag tycker ändå det har varit en intressant erfarenhet. Frammförallt när det gäller hur man bli bemött när man har ett "handikapp" och ser annorlunda ut, endel ser bara deffekten och inte personen bakom ytan. Jag hoppas och tror att jag själv blivit en bättre människa (helst efter mitt möte med kollegans kompis med ansiktsförlamning i sommras/höstast).
Jag är så glad, främst för att ögonen började uppföra sig nästan som vanligt igen! Det kändes hemskt, när de inte blinkade och fuktade sig som de skulle.. -Sedan är det såklart skönt, att resten av ansiktet också hittat igen sig. :)
SvaraRaderaKram!