Bra dag i kylan

Dagen började kyligt med regn och blåst. Jag sov länge, gick sedan till stan. Tänkte kolla på simmarna som tävlade i älven, men skitvädret gjorde att det inte lockade, så jag struntade i det. Minns förra året att jag satt och njöt i solen när simmarna kämpade i det strömma vattnet. I morgon är det löpning slmm gäller, de cyklade i fredags, så det blir som en triathlon för de som kör alla dagarna.

Jag gick till café Petter och åt en mycket god morotskaka. Köpte sedan lite redskap för min träning och handlade hem mat. Tog faktiskt bussen hem pga skitvädret och det händer inte ofta!

Planen var att vara träningsledig idag, men jag ville träna idag och vem vet hur sugen jag är i morgon, så det blev ett svettigt pass.

Sol på näsan

Solen skiner mer än vi egentligen upplever det, så jag får massor av sol på näsan.
Knät har inte protesterat efter gårdagens träningspass så jag känner mig nöjd, däremot har jag djävulsk träningsvärk. Det känns som benen har vuxit 10cm över natten och dagens yogapass var slitit, så jag körde bara halva passet och cyklade 20 min istället för att få bort slagg.
Dagarna flyter på och nu känns det som att jag aldrig varit ledig. Det är kul att känna att patienter, men även personalen på avdelninge, uppskattar jobbet vi gör.

Åter till vardagen

Uttrycket "åter till vardagen" låter ganska tråkigt, men för mig, om jag vill sköta kosten är vardagen min hjälpreda. Jag gillar inte rutiner, egentligen, men det underlättar för en god kosthållning.
Jag hoppas sensommaren och hösten blir lyckosam, så jag går ner resten av de kilon jag gick upp förra året och början av detta år.
Idag tränade jag ett sjukt jobbigt pass med mycket hopp och ben övningar, så jag hoppas knät håller.

Podcast

I ett annat podavsnitt av Jillian Michaels ringde en kille in och vill få råd om en känsla han hade, en känsla av att vara en bedragare, en skojare. Varför hade han nu denna känsla? Jo, han jobbade som PT, föreläsare inom hälsa m.m. och kände sig som en bedragare/skojare var för att han tidigare led av sjuklig fetma och att han kände fortfarande att han ibland inte kund kontrollera sitt ätande. Hur kan han då vara trovärdig inom sitt yrke?
Jillian, som själv var överviktig som barn, menar att de flesta som jobbar med hälsa har själv haft någon "brist" inom området och därför blivit specialist inom området. Därför ska man vara stolt över sig själv och se sig själv som expert.
När det gäller ätandet handlar det självklart om balans och där har Jillian en regel om suget slår till, att äta en portion a' 300 kalorier, men visst det är inte alltid lätt att hejda sig, fråga mig, jag vet!

Den där känslan, att känna sig som en skojare inom sitt yrke, vet jag hur den känns. Den känsla har hämmat mig mycket i att våga jobba med saker jag tror jag vill jobba med. Vi alla vet väl att det inte är känslan som hämmar en utan att det är jag själv och mitt dåliga hälsojobbsjälvförtroende. Och att det skulle bli bättre om jag är smalare och mer vältränad, det finns det ingen garanti för, för om jag inte tror på mig själv spelar det ingen roll hur vältränad jag än är!

Podcast

Idag när jag åkte buss lyssnade jag på några av Jillian Michaels podavsnitt. Jag lyssnade på henne för någon månad sedan och tyckte bara hon var skrikig, som hon är duktig på, men om man lyssnar på henne säger hon många kloka saker. 
En del av ett avsnitt handlade om att man som "känsloätare", sockerberoende, tjockis, oftast, att man klankar ner på sig själv om man inte kan hålla sig borta från att äta, inte motionerar o.s.v. Att man ska behandla sig själv som man behandlar andra.
Jag känner igen mig så väl, den dialogen jag har med mig själv, stundtals, skulle jag aldrig ha med någon annan.
Som t.ex. igår sa jag till mor att jag är arg på mig själv att jag inte tagit mig i kragen, under semestern, och börja springa igen. Jag hade muttrat för mig själv i flera dagar, men när jag väl sa det högt, kände jag att det är som det är och gjort är gjort,  finns ingen idé att tänka på vad jag borde gjort,  utan bättre fokusera på nuet.
Även om min inre dialog inte är fruktansvärt negativ,  så lovar jag mig att jag ska bli snällare mot mig själv :D

Vem tittar fram?

Vem tittar fram mellan trädkronorna? Jo, en röd och vit zebrekran som är en stor hjälp vid nybyggnaden av Åbymoskolan.
Ja, jag är kvar iöstergötland, en vecka tills jag börjar jobba igen, veckorna har gått i rasande fart!
Igår badade jag för första gången på flera år, minns inte när det hände senast (förutom på NZ). Det var chockerand kallt till en början, men sedan var det riktigt skönt.

Nu ska jag träffa en gammal kollega och ska sedan klippa mig :D

Fullt upp

I måndags var C och jag uppe vid mitt lantställe, det var ingen rolig syn, men det kunde varit värre. Vi plockade med oss lite porslin och saker med lite högre affektionsvärde. Jag hoppas att personen som hört av sig om eventuellt köp av rucklet hör av sig igen, så vi kanske får till en försäljning.

I tisdags hade jag en trevlig stund med kollegan S, vi vandrade runt i Norrköping och jag visade stans smultronställen.
Igår träffade jag min skolkamrat Å och busade lite med hennes son. Vi fikade och surrade bort en bra stund.

Ikväll tog jag mig en promenad,  det var fortfarande riktigt varmt ute. Jag gick förbi ett idrottslag som körde back intervaller,  jag flinade säkert när jag gick förbi, för jag hörde en kille säga till en annan:- Alla bara skrattar när de ser oss. Jag flinade nog för jag kände deras smärta och så var jag smått avundsjuk. Jag måste ta mig i kragen och försöka springa lite, jag tror knät håller för mer än det jag utsätter det för just nu.